Dödsskriket!
(andra
halvan)
Nu är året 1897, och i det stora huset bor Emanuel med fru och barn. Alec var säker på att eftersom spöket med dödsskriket hade kommit 1697 och 1797, så borde det komma 1897 också. Så han berättade berättelsen för sina barn, och de berättade det för sina barn, och så vidare, så nu var Emanuel fullt beredd på vad som skulle hända (om det nu var sant).
- Jag har sett henne! sa Emanuel till sin fru.
Hon tittade på honom med vidöppna ögon.
- Säg inte att du har sett spöket och att berättelsen var sann.
- Ja, det är just vad jag säger, jag tar med mig Tobia och en hammare ikväll och väntar in henne.
- Lycka till...
På kvällen satt Emanuel och Tobia utanför stallet och vaktade. Efter ett tag hörde de det höga skärande skriket i öronen, och där kom kvinnan från ingenstans gående med gammalmodigt vitt nattlinne som blåste i vinden. Hon hade gula lysande ögon. Emanuel tog upp hammaren från marken som han hade tappat i rena förskräckelsen.
- Hahahaha, det behövs mer än så för att hålla mig borta, skrek hon ut i mörkret.
Han gick fram mot henne och höjde hammaren.
- Hahahaha, jag har vilat i 100 år, tror du verkligen att du kan jaga bort mig sa lätt?
Nu sprang Tobia fram, han hade varit som förlamad innan, höjde hammaren och riktade flera slag mot henne.
- Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiihh! skrek hon. Nästa gång kommer jag att förinta er!!!
Och så var hon borta...
Emanuel och Tobia bestämde sig för att föra berättelsen vidare till de stackars släktingar som lever 1997...**********
- Måste ni verkligen åka, frågade Annalill för minst hundrade gången. Kan inte vi få följa med?
- Nej, ni har skolan ni måste gå i, vi åker själva till Indien, punkt slut, sa hennes föräldrar.
- Det är nåt om pappas jobb, va?
- Ja, det har vi ju redan försökt förklara for dig och dina syskon.
"Tuuuut!"
- Oj, nu är taxin här, hej då på er, vi ses om några veckor.
Barnen vinkade efter bilen ända tills de bara såg den som en liten prick långt borta.
- Jaha, vad ska vi göra nu då? undrade Jonathan.
- När kommer barnvakten?
- Imorgon, sa Tobias, förresten, vi borde leta efter en hammare, tycker jag.
- Tsss, tror du verkligen på den där sagan vi fick höra när vi var barn?
- Det kanske inte är en saga, farfar sa att han tror på det.
- Men pappa säger att det är tjafs!
- Okey då, ska vi leka kurragömma?
- Jaaaa, sa Josef.
- Jonathan räknar! skrek Annalill och sprang iväg.
- Suck, varför jag?
Kurragömma var barnens specialitet. Huset var så stor att det hade fullt med gömställen.
- Hm, tänkte Josef, jag måste gömma mig på ett bra ställe.
Han gick och la sig under soffan, men där var redan Annalill.
- Ut med dig, Josef, jag gömmer mig här, sa Annalill.
Josef gick in i den stora salongen, den användes inte mycket nuförtiden, bara vid fester. Han tittade runt och fastnade med blicken på den öppna spisen.
- Undrar om man kan klättra in där, tänkte han...
- Nittionnio, hundra!!! Nu kommer jaaaag!!! ropade Jonathan.
Han gick runt och letade ett tag, hittade Annalill under soffan och Tobias i mammas garderob.
- Har du hittat Josef än? frågade Tobias.
- Neej, inte än.
De avbröts av ett skrik långt borta.
- Det är Josef, ropade Annalill.
De sprang nerför trappan och in i salongen, där låg Josef i den öppna spisen helt sotig!
- Vad håller du på med, Josef, sa Annalill strängt.
- Gömmer mig i öppna spisen bara, snyftade Josef.
- Gå och duscha...
- Vänta lite, Annalill, har ligger nåt, en liten bok, den ser gammal ut.
- Ramlade den ut ur öppna spisen?
- Jaaa.
- Kolla om det finns nåt mer, sa Jonathan.
Tobias stoppade in huvudet i öppna spisen och trevade med handen runt kanterna.
- Har finns något mer... en liten tavla med ett kort i, det föreställer en kvinna i medelåldern.
Annalill tog ut kortet ur ramen.
- Det står något här, sa hon.
"Gå bort, din gamla markatta och lämna oss ifred, som Tobisias sa i grälet med styvmodern".
- Vad betyder det, vem är Tobisias?
- Tobisias, det är ju var förfader, sa Tobias som var bra på historia och "kom-ihåg".
- Vilket år levde han då?
- 1579-1652.
- Hur vet du det , undrade Jonathan.
- En annan vill veta om ursprunget, sa Tobias överlägset.
- Håll käften, va, finns det något mer därinne?
Tobias stoppade in huvudet igen, och plötsligt kom han ut med nåt. En hammare!!!!
Barnen sprang upp i Tobias rum för att läsa vad som stod i den lilla boken. Det mörknade snabbt ute och började regna, åska och blixtra.
"Jag, Tobisias Pollack, är nu 71 år. Jag hade tänkt hålla min berättelse hemlig tillsammans med mina syskon Annalilia, Jonatisi och Josfi, men jag kände mig tvingad att skriva ner min historia. Det hela började med att vår kära mor dog 1595 och far gifte om sig med Elsa..."
Barnen fick nu höra hela den förskräckliga berättelsen om hur arg Tobisias var, och när de kom på planen och när de slutförde planen, och något som Tobisias inte berättade för sina syskon. Precis innan Elsa dog så sa hon: "Jag ska ta hämnd på dig och hela din familj!".
- Det där var en hemsk berättelse, sa Annalill, tror ni att Elsa är spöket som hemsöker var släkt vart hundrade år?
- Det ser inte bättre ut, sa Tobias, men den här boken bevisar ju i alla fall att historien är sann.
- Ja, men första gången hon kom så försvann hon bara när hon såg hammaren, andra gången när den höjdes, och tredje gången när man hötte den mot henne. Och när hon försvann den gången lovad hon att hon skulle forinta oss nästa gång, alltså måste vi förinta henne först.
- Men hur ska vi förinta henne? sa Tobias. Våra släktingar visade, lyfte och hötte med hammaren mot henne, men hon kom bara tillbaka efter hundra år och förintades inte av det , så vad ska vi göra för att förinta henne? Det måste finnas nåt speciellt vapen.
De fyra barnen tittade på hammaren som Tobias hade lagt på sitt skrivbord.
- Det där måste vara mordvapnet, sa de alla på en gång.
Usch, ska vi alltså rikta den mot henne? sa Annalill.
- Eller höja den över henne, sa Tobias.
- Eller hötta den mot henne, sa Jonathan.
- Förintar det henne verkligen? undrade Josef.
- Ingen aning, svarade Tobias.
- Finns det inget mer som vi kan göra mot henne?
- Säga åt henne att lämna oss ifred, skrattade Jonathan, hon kanske lyder.
- Jonathan, du är ett geni!!!!! skrek Tobias.
- Jag vet........ hur då?
- Kommer ni ihåg kortet på Elsa? På baksidan stod det ju "Gå bort din gamla markatta och lämna oss ifred, som Tobisias sa i grälet med styvmodern".
- Jaaa...
- I den gamla boken stod det ju att Tobisias hade ett gräl med Elsa några dagar innan han mördade henne, han sa säkert det till henne då, och eftersom hon är rädd för mordvapnet så kanske hon är rädd för orden Tobisias sa några dagar innan!!!!
- Så vi ska alltså säga "gå bort din gamla markatta och lämna oss ifred" till henne och ta fram hammaren, höja den och hötta mot henne? sa Annalill.
- Just det, och då förintar vi henne kanske, sa Tobias.
- Kanske??!!
- Tja, vi vet ju inte säkert än.
- Och när får vi veta det?
- När vi har provat.
- Och om det inte går att förinta henne?
- Då förintar hon oss istället, sa Tobias lätt.
- Uppmuntrande... muttrade Annalill.
- Mycket, sa Jonathan, just en snygg plan.
- Vad kan vi annars göra?
Det kunde de inte svara på, så de bestämde sig för att prova.
- Det är den 22 april som hon kommer varje gång, sa Tobias.
- Vilket datum är det idag? frågade Annalill.
Jonathan tittade på sin klocka och sa:
- Den 22 april!
- Kommer hon ikväll då, undrade Josef.
- Ja, vi får gå dit ikväll med mordvapnet och komma ihåg ramsan.
På kvällen smög sig fyra figurer över gården. Det enda som hördes var en syrsa och ett avlägset hoande från en uggla. Barnen gick fram till stallet och satte sig ner för att vänta in våldnaden.Annalill, Tobias, Jonathan och Josef satt tysta och stilla vid stallet. Då plötsligt hördes ett skrik, ett högt skärande skrik i dödsångest, en kvinnas röst. Jonathan och Josef skakade av rädsla, om Tobias och Annalill var rädda så visade de i alla fall inte det.
Plötsligt kom kvinnan fram från ingenstans, med sitt långa, gammalmodiga vita nattlinne. Hennes ögon lyste röda och elaka.
- Hahahaha, skrattade hon med huvudet bakåtkastat. Ni vågade komma!!! Men nu ska er hemska släkt föriiintaaas!!!!
Det började storma och blåsa runt omkring dem. Tobias var den som kom ur chocken först.
- Det är du som ska förintas, skrek han med en röst som förvånade honom.
- Hahahaha, det är bara en sak som kan förinta mig , skrek hon för att överrösta blåsten och vinden.
- Och den har vi, skrek Annalill tillbaka.
- Hahahaha, en hammare, va? Det gick förut, men inte nu längre, jag har Makten!!!!!
- Det är inte bara en hammare, det är Hammaren!!!!!
Tobias höll fram hammaren och alla fyra skrek ut ramsan i natten,
"Gå bort din gamla markatta och lämna oss ifred!!!
Gå bort din gamla markatta och lämna oss ifred!!!!!"
Samtidigt som Tobias gick emot henne och höjde hammaren och riktade flera slag mot henne. Hon skrek och skrek, och vinden började snurra som en tornado, runt, runt, runt. Cirkeln av storm kom emot våldnaden, och till slut snurrade hon med den. Cirkeln blev mindre och mindre och var sen borta, och borta var också våldnaden med dödsskriket!Den här berättelsen är inte slut än, för när spöket försvunnit i virvelvinden så började den snurra igen. Och ut ur den kom Tobisias.....
- Är det du som är Tobisias som föddes år 1579 och dog 1652? undrade Jonathan.
- Ja, det är jag, sa artonåringen.
Allt var vindstilla runt omkring dem nu.
- Jo... hm... för det mesta när det står "till" något år på gravstenen, så betyder det att man är död. Men det kanske inte var så på din tid, sa Annalill.
- Jo, jag är död.
- Ska vi ta fram saft och kakor, ifall det skulle komma fler såna där som du och Elsa, sa Jonathan.
- Haha, skrattade våldnaden, ni verkar ha sett det mesta, och är väl inte ett dugg överraskade av att jag kom.
- Varför har du kommit då?
- Jag ville bara tacka er för att ni dödade den där Elsa, jag skulle inte ha mördat henne om jag vetat hur mycket problem det skulle kosta hela min släkt.
- Tja, bättre sent än aldrig att komma på det, mumlade Tobias.
- Nu måste jag gå, sa Tobisias. Hej då och tack än en gång.
Och så gick han upp i rök.
- Vill någon ha kvällsmat, sa Annalill.**********
Dagen efter kom barnens föräldrar hem, resan hade blivit inställd av någon anledning.
- Har det hänt något när vi var borta, frågade pappa, ni har väl inte träffat nån påhittad våldnad som farfar berättade om?
- Hm... det är bäst vi går in i vardagsrummet och berättar alltihop, sa Tobias.- Det började med att vi lekte kurragömma.....
Tobias berättade hela historien från början till slut, och föräldrarna var helt tagna efteråt.
- Det där har ni väl hittat på i alla fall, sa mamma.
- Nej, det är på riktigt, sa Josef.
Jonathan sprang ut och kom in igen med grejorna som de hade hittat i den öppna spisen.
- Här är boken, sa Tobias.
- Här är hammaren, sa Jonathan.
- Och här är bilden.
Josef tog upp den lilla tavlan, men den var tom.....- Slut - av Annalill 13 år
Det finns även en bättre version av den här berättelsen som finns bland de berättelser jag skrivit på engelska. Den heter "The Scream Of Death".
©Annalill Pollack