Dödsskriket!

Annalill, Tobias, Jonathan och Josef satt tysta och stilla vid stallet. Då plötsligt hördes ett skrik, ett högt skärande skrik i dödsangest, en kvinnas röst. Jonathan och Josef skakade av rädsla, om Tobias och Annalill var rädda sa visade de i alla fall inte det.

Men låt oss inte hoppa händelserna i förvag, nu går vi 400 år tillbaka i tiden, alltså 1597... Familjen Pollack: Pappa - läkare, Mamma -död, Tobisias - 18 år, Annalilia - 14 år, Jonatisi - 9 år, Josfi - 7 år, Styvmor. Så står det i registret i den stora familjeboken i byn "Old Village" i England.
Familjens mamma dog i tyfus för 1½ år sedan. Barnen har aldrig kommit över det, speciellt Josfi, han gråter varje natt, och det gör Tobisias jätteledsen.
För ett halvt år sedan gifte deras far om sig, inte av kärlek utan av hänsyn till barnen, de behövde en ny mor som tog hand om dem. Men deras far dog, och styvmodern visade sig vara elak och gav dem bara arbete och allt annat an frihet.
Tobisias fick bara större och större hat till styvmodern för var dag han såg henne plåga hans syskon med arbete och slaveri. Han tog över deras sysslor så ofta han kunde, men han var för det mesta upptagen med att skura golvet, ta ut skräpet, ge grisarna mat, och mycket annat. Så gick dagar, veckor, månader, och Tobisias blev argare och argare.
En dag hörde han ett skrik, han släppte allt han hade för händer och sprang in. När han kom in såg han Annalilia ligga framstupa på golvet, styvmodern stod bredvid med höjd hand. Allt hat och all bitterhet som Tobisias hade samlat ihop inom sig kom ut på en gång mot styvmodern, och det blev ett stort bråk. Annalilia hämtade Jonatisi och Josfi och tog med dem upp i Tobisias rum, där de väntade på att Tobisias skulle komma upp. Efter ett tag blev det tyst därnere, och Tobisias kom springande uppför trappan och in i sitt rum.

- Är du okey, Annalilia? frågade han.
- J...jag tror det.
- Vad hände, frågade Josfi.
- Vi hade ett bråk med Elsa, Josfi, sa Tobisias. Vänd mot Jonatisi fortsatte han: Vi får inte gå på den där söndagsutflykten med skolan på söndag. Ledsen, Jonatisi.
- Neeej! jag har sett fram emot den jättelänge!
- Vi vet det, och tyvärr visste Elsa det också. Nu får ni två gå ut, jag måste prata ensam med Annalilia.
Småpojkarna gick ut och Annalilia fick höra Tobisias hemska planer.
- Vi måste göra något åt det här.
- Men vad??? Ska vi rymma härifrån?
- Nej, "hon" och polisen får bara tag i oss igen, och var skulle vi fly?
- Har du nåt bättre förslag?
- Ja, vi smyger oss ut ur våra rum i natt och...
- Vilka "vi"?
- Du och jag.
- Jonatisi och Josfi då? Vi ska väl inte lämna...
- Nej, nej, nej, jag får kalla kårar bara jag tänker på det. Du och jag går ner, du springer runt och stänger alla fönster, dörrar, gluggar, allt. Medan jag går in i Elsas rum.
- Och vad ska du göra?
Tobisias tittade allvarligt på henne.
- Jag ska mörda henne!
- Men hur ska du göra det, Annalilia började bli hysterisk, du vet väl inte hur man mördar någon, polisen kommer och tar oss, vi kommer att ruttna i fängelse...
- Lugna ner dig, han kramade henne lugnande. Vi rymmer härifran, lämnar inga bevis, och jag vet hur man mördar någon.
- Har du gjort det förut, sa Annalilia osäkert.
- Tok heller, inte har jag mördat någon förut! Men jag läser ju böcker så ofta jag kan, och det handlar ofta om mord. Ska jag berätta i detalj, eller vill du inte höra? sa han skämtsamt.
- Nej tack, det vill jag nog inte, men hur ska vi göra med Jonatisi och Josfi?
- Vi berättar inget för dem, bara springer iväg med dem när tiden är inne. Det är bäst vi börjar packa lite.
De stoppade ner sina kläder och lite grejor i några ryggsäckar, packade två lite lättare väskor åt Jonatisi och Josfi, och tog bara med sina käraste ägodelar.
- Du kan väl stjäla lite mat ibland, när du är i köket och lagar middag som du brukar?
- Visst, sa Annalilia.
Det gick några dagar, Annalilia tog en brodbit här, en smörklick där, och till slut hade de tillräckligt med mat. Tiden var inne for Tobisias att mörda styvmodern!

22 april

Natten kom, allt var mörkt, två skuggor smög genom huset. Den ena sprang runt och stängde och låste alla fönster och dörrar, förutom ytterdörren som hon lämnade olåst. Den andra skuggan gick in i Elsas rum med en stor tung hammare... Nu hördes ett högt skärande skrik i dödsångest, Annalilia visste att det skriket skulle ringa i hennes öron för alltid. Tobisias kom ut med en blodig hammare, han såg uppskakad ut.
- Ä...är hon död, sa Annalilia tyst.
- Ja, hon är död, viskade Tobisias, som om någon var där och kunde höra honom. Hann du stänga allt?
- Ja... Tror du att ljudet hördes ut ändå?
- Kanske, det är bäst vi skyndar oss.
När de kom in i Jonatisis och Josfis rum, så satt de uppskrämda i sängen med armarna om varandra.
- Vad händer? lyckades Jonatisi pipa fram.
- Vi ska ut på en lång resa, sa Annalilia. Klä på er snabbt och tyst.
Hon behövde inte tjata, utan pojkarna skyndade sig. Tobisias räckde dem väskorna som de hade packat med kläder.
- Ta de här väskorna, men var försiktiga med dem, det är alla våra kläder.
- Ska vi bära maten, undrade Annalilia.
- Ja, skynda på nu innan någon kommer.
- Får vi ta med oss Buster och Pling?
- Ja, de ska vi ha med som skyddsänglar, mumlade Tobisias tillbaka.
Buster var en stor schäfer och Pling en ovanligt stor terrier. Tobisias gick till en byrålåda och öppnade den. Därinne låg en börs med en massa pengar i.
- Döda människor behöver inga pengar, sa han och log ett svagt leende.
- Kan vi gå nu? sa Annalilia oroligt. Är ni klara däruppe? ropade hon tyst till småpojkarna.
Det var de, och så var barnen på väg.
- Vad har du gjort med hammaren, Tobisias? viskade Annalilia.
- Jag sköljde av den och la den i ryggsäcken.
- Inga bevis?
- Inga bevis!
Barnen fortsatte sin vandring, ibland till fots, ibland fick dem skjuts med häst och vagn, och till slut bosatte de sig i London. Tobisias gick på universitetet för att bli advokat, och var alltid på den goda sidan. När Jonatisi och Josfi hade blivit äldre och nästan vuxna, berättade Annalilia och Tobisias om mordet för dem. "Vad är ide'n att hålla sanningen hemlig", som Annalilia sa. Hon hade många år efter att de hade bosatt sig i London mardrömmar om det hemska som hade hänt dem, och hon hoppade alltid till om någon skrek, för skriket glömde hon aldrig...

Så gick åren. Huset var stort, så när Annalilia, Jonatisi och Josfi hade flyttat ut fick hela Tobisias familj plats där, hans barn och hans barnbarn. De bestämde att Tobisias äldsta arvinge alltid skulle bo i detta hus. åren gick, Tobisias var 71 år, året var 1650. Han berättade inte för någon om mordet, men han kände sig tvingad att skriva ner vad som hänt. Så det gjorde han , och sen gömde han det. Tillsammans med... ja, gissa vad...

Så gick åren, och nu är det 1697, alltså 100 år efter morden den 22 april...
- Jag har sett någon i vitt smyga runt på våra ägor, sa Peter till sin fru (Tobisias var Peters farfarsfar). Var är Tobbe någonstans?
- Han är på sitt rum, sa hans fru.
- Tobbe, kom ner hit!!!
- Vad är det, pappa, sa artonåringen som var på pricken lik tavlan av Tobisias i salongen.
- Det är någon som smyger runt på våra ägor, jag tror det är en tjuv!
- Jaha...?
- Inatt ska jag vakta huset med mitt gevär, och du får hjälpa till!
- Men jag ska ju laga hyllan i köket ikväll.
- Ja, just det ja... jaja, jag får väl göra det ensam.
På kvällen gick Peter ut med geväret, och Tobbe började laga kökshyllan när han plötsligt hörde ett högt skärande skrik. Han sprang ut och hann inte ens lägga ifrån sig hammaren.
- Vad är det för oljud har...?
Han tvärstannade när han såg sin pappa ligga flämtande på marken. Framför honom stod en kvinna i medelåldern med vitt långt nattlinne som blåste i vinden. Allt detta hände på bråkdelen av en sekund, kvinnan tittade på honom, men plötsligt fastnade hennes blick på hammaren i hans hand, skriket hördes igen, och kvinnan gick upp i rök...

Hundra år senare, 1797, bodde Alec (Tobisias var hans farfars farfars farfarsfar) i det stora huset med fru och en son - Alex.
- Kommer du ihåg att jag sa att farfar berättade för mig, att hans far Tobbe hade sett ett spöke här på gården? frågade Alec sin fru.
- Jaa...
- Han sa att hon bar ett vitt nattlinne och smög runt på ägorna, men när hon såg hammaren som han höll i handen gick hon upp i rök.
- Ja, vad är det med det då, du sa ju att du inte trodde på det.
- Ja... men den senaste tiden har det gått runt en vit gestalt här på gården, och jag tänkte att det kanske kan vara hon.
- Dummer, tror du verkligen på sånt?
- Hur ska man annars förklara det?
- Det är säkert en av Alexs alla tjejer, han har ju massor.
- Kanske... men jag går i alla fall ut och vaktar i natt, jag tar med mig Alex och en hammare, det kanske ligger nåt i det hela...
Och så blev det, på kvällen gick Alec och Alex ut med var sin hammare. De satt och väntade ett tag utanför stallet, och plötsligt hörde de ett högt skärande skrik. En kvinna i medelåldern med gammalmodigt vitt nattlinne som släpade i marken och lysande vita ögon kom fram.
- Farfar berättade aldrig om lysande vita ögon, tänkte Alec.
Varelsen gick emot dem. Alec kom plötsligt ihåg hammaren han hade bakom ryggen, och tog fram den framför henne.
- Hahahaha, skrattade hon elakt och kastade huvudet bakåt. Jag har vilat i hundra år och blivit starkare, tro inte att en liten hammare kan skrämma mig den har gången, skrek hon ut med stark röst.
Alex stod som förstenad, men Alec som hade ärvt Tobisias djärvhet gick fram mot henne med hammaren i handen, och höjde den över huvudet. Med ett skrik gick hon upp i rök och allt blev tyst omkring dem.

Andra halvan

©Annalill Pollack