Smugglarna!

- Mamma, kan jag och Liza gå ut i skogen och leka?
- Visst kan ni det, gå inte för långt bara, och kom hem i tid till middag.
- Ja, ja...
- Kom så går vi, Emma, sa Liza otåligt.
Emma och Liza är två bästisar, de älskar hästar båda två och har varsin. Emma har ett vitt arabiskt fullblod som heter Chrismon, och Liza har ett brunt russ som heter Bella. Emma bor med sin familj och sin bästis Liza som är föräldralös. Hon har tre bröder, Peter, Patric och Mattias. De bor i mitten av skogen på en liten gård. Emma är tretton år och Liza elva.
- Ska vi ta med oss hästarna, Emma, frågade Liza.
- Ja, det gör vi, svarade Emma.
De sadlade hästarna och gav sig av in i skogen.
- Vart tycker du att vi ska rida, frågade Emma.
- Ingen aning, vi kan väl bara rida rakt fram och se vart vi kommer.
- Visst.
De red längre och längre in i skogen.
- Det börjar mörkna, ska vi inte börja gå hemåt?
- Jo, det tycker jag med, kom.
Men då plötsligt hoppade en fasan fram ur buskarna och skrämde Chrismon som gick längst fram. Han började skena, och när Bella såg honom springa iväg så följde hon efter. Längre och längre in i skogen...
Emma lyckades till slut stanna och få Chrismon lugn, så han böjde ner huvudet och började beta som om ingenting hade hänt. Bella stannade också när hon kom fram till dem. Det började regna.
- Vi måste hitta någonstans att ta skydd, sa Liza.
- Jag vet, sa Emma, men var?
Då såg de plötsligt framför sig ett gammalt skjul.
- Tja, vi kan ju gå in och se om någon bor därinne, sa Emma.
- O...okey.
De knackade på dörren och gick och ställde sig en bit ifrån, men ingen öppnade. De knackade igen.
- Det verkar som om ingen är hemma, sa Emma, kom så går vi in.
Tjejerna band hästarna vid ett träd och gick fram till skjulet. Dörren var olåst, så de gick in, men det såg inte ut som om någon hade bott där på länge!
- Här var det verkligen dammigt.
Rummet var litet, och det såg ut som om det hade använts till både vardagsrum, sovrum och arbetsrum, det fanns ännu ett rum i huset och det var köket. I "vardagsrummet" fanns inte mycket möbler, bara en säng, ett bord, ett skrivbord och en kista.
- Jag undrar vad som finns i kistan, sa Liza, ska vi kolla?
- Ja, det gör vi... men kolla här, sa Emma.
På golvet var det en stor blodfläck.
- Iiiichs! sa de båda två.
De gick fram till kistan och öppnade den.
- Iiiiiiiiiihh! skrek de, för inne i kistan låg ett skelett!
Emma och Liza sprang mot dörren och ut, men Liza snubblade på en bräda som stack upp från trägolvet och ramlade. Emma gick tillbaka för att hjälpa henne upp.
- Hur gick det? sa Emma, när de båda hade lugnat ner sig.
- B...bra, tror jag, sa Liza. Dumma bräda, varför skulle du sticka upp ur golvet?
Hon sparkade till den så den gick av.
- Vänta lite, Liza, sa Emma, under den här brädan finns inte jord som under alla andra plankor, det är en liten fördjupning.
- Var då? Liza började bli intresserad.
- Tror du det finns något därinne?
- Stoppa in handen och kolla.
Emma stack ner handen och fiskade upp en liten bok.
- En dagbok ser det ut som, sa Liza.
- Vi går ut och läser den.
Det hade slutat regna, och Emma tog fram en ficklampa som hon alltid brukade ha med sig i sadelväskan, och så öppnade de boken.
"Idag är det den 14 oktober 1537. Jag är med i ett smugglargäng. Ledaren är liten och smal och kallas "Snake", den andre i gänget är stor, tjock och rödhårig och kallas "Röde Kon", den tredje har svart hår, svart skägg och håriga armar och kallas "Svarten", och den fjärde smugglaren är jag. Vi kommer med ett skepp fullt av stöldgods ikväll till udden.
20 oktober 1537
Jag tror att Snake, Röde Kon och Svarten har kokat ihop något, de tittar så konsigt på mig, så jag har bestämt mig för att stjäla stöldgodset och gömma det. Jag har ritat en karta och gömt den, och dessutom ritat en annan karta över var skattkartan är gömd. Om gänget skulle hitta mig och döda mig, så står det inget mer i den här boken, men annars så fortsätter jag att skriva."
Emma vände bladet, men det var tomt....
- Så Snake, Röde Kon och Svarten hittade våran "kompis" här, sa Liza och pekade mot huset, och dödade honom, men hittade inte stöldgodset eller den här boken.
Emma stod och bläddrade i boken.
- Vänta lite, här finns något längst bak i boken, sa hon. En karta!!!
- D...det måste vara kartan till skattkartan till stöldgodset!
- Ja, sa Emma, där är ju gubbens hus där vi står nu.
-Okey, sa Emma, då tar vi 20 steg, åt öster.
De gick 20 stora steg.
- Nu 25 meter söder...
Så fortsatte de efter kartan.
- Vi är framme, sa Liza efter ett tag, nu är vi vid den stora eken!!
- Det är ju ett kryss på den, så trädet måste vara ihåligt, sa Emma.
- Du klättrar upp, sa Liza, sånt är ju du bra på.
Emma klättrade upp i eken med ficklampan mellan tänderna, tills hon kom längst upp på stammen där grenarna började.
- Ja, det är ihåligt, sa hon, jag hoppar ner.
Där inne fanns ingenting!
- Här är ju tomt, ropade hon till Liza.
- Vaaa?? sa Liza. Kolla om det finns någon fördjupning i väggen där man kan ha stoppat in ett papper.
Emma gjorde det, och plötsligt gav hon till ett rop.
- Jag har hittat något!!! En ask. Jag kommer upp med den!
Hon klättrade upp ur hålet, det var inte så svårt, för det fanns så många ojämnheter hon kunde klättra på. Ute började det ljusna, de hade varit uppe hela natten nu, men de kände sig inte trötta. Det var alltför spännande för att tänka på att sova. Emma kom upp ur hålet och klättrade ner för stammen, sedan satte de sig på gräset som var fuktigt av dagg, men det märkte de inte. De öppnade asken, och i den låg ett ihoprullat papper....
Emma och Liza vaknade i sina sängar, klockan var 17.27!!! De satte sig upp i sängarna utan att minnas hur de hade kommit dit, men med ens kom allt tillbaka. De hade somnat under den stora eken, sedan hade pappa kommit tillsammans med några andra gubbar, och de sa att de hade varit ute hela natten för att leta efter flickorna. Sedan tog de flickorna hem.
- Var är asken? sa Emma.
- Jag tror vi la den i en av sadelväskorna tillsammans med ficklampan.
- Kom så går vi ut i stallet och hämtar den.
De hittade asken och satte sig uppe i ett stort bladigt äppelträd, deras speciella gömställe.
- Titta, här längst upp på kartan står det Mölle, sa Liza.
- Ja, det gör det, sa Emma.
Nu såg hon också att med lite fantasi kunde man se att det stod så.
- Skolan är ju slut, och jag tror inte att mamma och pappa har gjort upp några planer för sommarlovet än, så vi kan ju fråga dem om vi kan åka dit, sa Emma.
- Ssssch, viskade Liza, någon kommer.
- Men chefen sa ju att det skulle vara ett hus mitt ute i skogen, sa en mörk röst.
- Men det skulle ju vara obebott och litet, sa en mycket grov röst, det här är ju stort med uthus och allt. Det är ju bebott också, ser du väl, dummer!
Emma och Liza kikade ner från trädet. Den förste som hade pratat var ofantligt stor och hade rött hår och en dum uppsyn, den andre var inte lika stor, men väldigt grov och hade korpsvart hår och skägg. Hans armar var också täckta av svart hår, och han hade en mörk uppsyn. Liza stoppade fingrarna i munnen för att kväva ett skrik, det var ju så som "gubben i stugan i skogen" hade beskrivit tv\'e5 av de andra i gänget, men det var ju för flera hundra år sen.
- Nå, ska vi gå nu, det måste ju finnas ett annat hus här någonstans, sa "Svarten".
- Ja, ja, sa "Röde Kon", men i det där dokumentet som vi hittade i lönnfacket stod det ju, att den där gubben som våra förfäder dödade gömde skatten och ritade en karta till den, det sa han ju till dem innan han dog. De vände upp och ner på hela huset för att få tag i den, så varför tror du att vi skulle hitta den?
- Tänk lite, vi är modernare än våra förfäder, de glömde nog helt bort att kolla efter lönnfack eller under golvet, men det gör inte vi. Ha ha ha ha ha...
När männen hade försvunnit så hoppade Emma och Liza ner från trädet.
- De där måste vara släkt med Svarten och Röde Kon, sa Liza.
- Och "chefen" måste vara Snake, sa Emma. De har alltså hittat ett dokument någonstans som berättar om allt smugglarna varit med om, och nu letar de efter kartan som går till stöldgodset.
- Men, sa Liza, de sa aldrig "stöldgodset", de sa "skatten".
- Så stöldgodset är en skatt! utropade Emma. Vilken tur att vi hittade kartan först. Men när de hittar huset i skogen så ser de ju att någon har varit där före dem, eftersom en planka är uppbruten.
- Tja, men de vet inte att vi gjorde det, sa Liza.
- Vänta ett tag, sa Emma, vad gjorde vi med den första kartan?
- Jag vet inte, vi hade i alla fall inte med den hem, tror jag. Tänk om vi har tappat den, då kanske de hittar den!
- Men den kartan leder ju bara till Eken, det kan de ju inte få ut något av.
- Ja, jag hoppas det.
- Är den här jackan er? hörde Liza någon säga i hallen.
- Ja, nu pratade Emmas pappa, var hittade ni den?
- Den låg under en stor ek i skogen, sa den andra rösten, och med ens kände Liza igen den, det var Svartens röst!
- Är det er dotters, eller? sa han.
- Ja, det är min adoptivdotters, tror jag. LIZA!!! kom hit ett tag.
- Vad är det? sa Liza, och kom.
- Är den här jackan din, sa pappa.
- Ja... hon svalde hårt... Ja, det är den.
- Okey, förlåt att jag störde, hej då, sa Svarten, men när han gick gav han Liza en mörk blick. Liza sprang upp till Emmas rum.
- Emma, gissa vem som var här och hälsade på!
- Vem då? sa Emma med näsan i en bok.
- Svarten!!!
- Vaaa!!! Emma la ifrån sig boken.
- Jo, han kom med min jacka som jag måste ha glömt i skogen vid Eken.
- Ånej, då betyder det att de hittade kartan till Eken, och sen hittade din jacka vid den, och letade upp den som äger den. Det finns ju bara vi och några hus längre bort vid kanten av skogen att välja på.
- Han såg väldigt argt på mig när han gick, jag tycker att vi kopierar kartan om något skulle hända.
- Ja, det gör vi, sa Emma, kom så går vi ner till kopieringsmaskinen i källaren.
De kopierade kartan och gömde originalet inne i Emmas bandspelare där bandet ska sitta.
Det blev natt, allt var tyst förutom ett avlägset ylande av en varg, och ett skrik från en uggla som störtade ner efter ett byte. I Emmas och Lizas hus sov alla, allt var tyst. Men plötsligt hördes ett skrapande ljud, det var köksfönstret som öppnades, och en liten svart skugga hoppade vigt in i huset...
Liza vaknade av en lätt duns, det lät som om det kom från köket. Hon gick ner för att titta, det kanske bara var Patrics lilla oranga katt som jagade råttor i köket. Men Liza hade ändå blivit klarvaken, så hon tyckte det var lika bra att gå och titta. Hon gick in i köket, allt var tyst igen.
- Kissen, var är du? viskade hon, kssssss-ksss-ksss-ksss.
Då plötsligt fick hon ett slag i huvudet och allt blev svart.

Andra halvan

©Annalill Pollack