Vilken Jul!

Del 1
Hej, jag heter Eddi och jag bor i Stockholm på ett barnhem. Jag har flera kompisar, en heter David och är 12 år, en annan är Kalle, han är 10 år. Sen har jag en tjejkompis också, hon heter Elisabeth och är 11 år. Min bästa kompis är Samuel (Sampa) och är lika gammal som jag, alltså 13 år.
Vi har många lärare också. De flesta är knäppa, men det finns en och annan bra också, som till exempel Olivia. Hon är ganska ung och är lärare i biologi. Nu vet du det mesta om mig, men mer får du veta i "Del 2".

Del 2
Det finns några knäppisar här också, det är t.ex Lisa (henne kan man dra i håret), 11 år, Fredrik (kommer ofta ut gas ur rumpan på honom, vi kallar honom "Mr. Pumbaa" för de), 12 år, Dick (kallad "Fettis" hos oss för hans fethet), 11 år, Kajsa (gråter för minsta lilla) 8 år, kallad barnunge hos oss. Och sen är det deras ledare: Tomas, kallad Tuppen för hans rättuppstående hår, 13 år.

Del 3
Nu ska jag börja själva berättelsen. Det började en dag i december, vi gick runt och hade trist, sen ringde plötsligt "den stora Bellan" som vi kallar den. Den ringer när lärarna kallar till möte. Alla undrade vad de ville. Det kan väl ändå inte vara något speciellt?????

Del 4
Vi sprang dit och alla tänkte på samma sak: samma nyhet vi fick veta förra julen, och julen före det, och så många jular jag kan minnas. Nämligen VI HAR INGA PENGAR TILL JULKLAPPAR I ÅR!!!
När alla var där och lärarna började prata, så såg vi mycket dystra ut, men det kom något mycket oväntat...

Del 5
- Hej på er allihop, och God Jul.
- God Jul, sa vi surt.
- Ni tror väl att ni inte ska få några julklappar i år heller, sa hon muntert.
- Ja, det är klart, sa vi.
- Men då har ni alldeles fel.
- Vaaaaa?????
- Vi har inga riktiga julklappar, men min farfar, ni vet, som dog för 15 år sen...
- Ska det vara en julklapp att din farfar har dött? sa någon.
- Nej, men han bodde i ett stort slott med minst hundra rum, och jag har ärvt det.
-OCH?????
- Och jag hade tänkt att vi alla kunde åka på semester dit i vinter!

Del 6
Det blev helt tyst i salen, men plötsligt började alla jubla och skrika och prata. Vi var jätteglada att vi inte behövde vara hemma och ha det tråkigt. Vi skulle åka om fem dar, innan dess skulle vi packa alla våra saker. Det är inte så mycket, men lite är det i alla fall. Jag tog med mitt förstoringsglas, ett tjockt rep, några småspindlar i en burk att sätta i sängen hos Lisa, ficklampa så jag kan gå in i mina fienders rum och spela spöke. Jag tog också med lite mer grejor, och mina kompisar med. Och snart så ska vi åka.

Del 7
Idag är det den stora dagen, idag åker vi! Vi gick ut lite innan vi gav oss av, jag, Sompa, Elisabeth, Kalle och David. Helt plötsligt så fick David en snöboll i nacken, den rann ner i tröjan. USCH! Och där kom en till som träffade Elisabeth. Vi vände oss om, och då kom ett regn av snöbollar i våra nyllen. Det var så klart fienden och hans gäng som höll på. De hade gömt sig bakom några träd, samlat massor med snöbollar och väntat på att vi skulle komma. Vi hade lite svårt med att kasta tillbaka, för så snart vi hade kastat en snöboll var vi tvungna att böja oss ner och göra en ny, och under tiden vi gjorde det blev vi träffade av massor med bollar. Men till slut tog deras förråd slut, och då passade vi på att bygga en mur och samla snöbollar. När både vi och de var färdiga, var kriget i full gång igen.

Del 8
En av lärarna hörde massor med skrik. Hon sprang ut och såg tio barn kasta snöbollar på varandra! Hon sprang in i mitten och skrek att vi skulle sluta, men ingen hörde henne, och vi fortsatte bara att kasta, så hon fick fullt med snöbollar på sig och skrek och skrek. Till slut tog snöbollarna slut, och kriget slutade. Då var läraren helt insnöad och såg ut som en snögubbe! Hon blev skitarg på oss allihop, och vi var tvungna att gå till alla barnens skräck, överläraren! Som straff sa överläraren att vi inte skulle få följa med på semestern, men då kom tant Olivia in, och sa att så farligt var det ju inte, barnen lekte ju bara.
- Okay då, istället så får ni gå in på era rum och inte komma ut förrän vi ska åka, sa tant Hilma (som överläraren heter).
När vi var inne på våra rum så gjorde vi upp krigsplaner. Efter några timmar fick vi komma ut, och så bar det av. Till slottet!

Del 9
Nu är vi på väg till äventyret!
I bussen satt jag och mitt gäng längst bak, och "Tuppen" och hans gäng satt längst fram (det var överläraren som hade arrangerat det så). Jag började stämma upp en vacker sång som kom från djupet av mitt hjärta. Jag sjöng:
-"Sommar, sommar och sol, solen och havet som doftar kaprifol, SOMMAR, sommar och...
- HÅLL KÄFT!!! skrek hela bussen, jag fattade inte riktigt varför...
En stund senare:
- Nu är vi framme, ropade tant Karin(det var hennes farfar som hade dött).
Alla tittade ut, och gissa vad vi fick se...

Del 10
Ett jättestort slott som var helt svart, och det flög fladdermöss över det!
- Coolt, sa vi.
- Jag vill heeem, skrek Kajsa och började stortjuta. Olivia gick och tröstade henne (tarvligt).
- Kom, så går vi ut, sa tant Karin.
Vi gick ut ur bussen och tittade på huset.
- Ska vi inte gå in då? frågade jag.
- J...jo, det gör vi, sa en lärare.
Vi gick in och valde var sitt rum. Mitt och Sompas och Kalles och Davids och Elisabeths rum låg bredvid varandra, och fienden gjorde likadant. Men de kunde aldrig gissa vad vi hade tänkt ut att göra...

Del 11
Jag hade kommit på en jättesmart grej. Vi ska trycka en falsk tidning där det ska stå om det här slottet. Jag var säker på att i källaren skulle det finnas en skrivmaskin bland allt annat skräp som finns där. Efter lunchen så gick jag dit och skrev ett fint litet tidningsurklipp...

När alla andra barn var ute så smög jag in i Tuppens rum, skrynklade till tidningsurklippet så att det såg riktigt gammalt ut, och lade det under ett bord. Sen lade jag lite damm och grus över det och smög mig iväg.

Del 12
När alla hade slutat leka på gården, så gick Tuppens gäng in på hans rum och pratade lite. Då såg "Mr. Pumbaa" tidningsurklippet på golvet. Han tog upp det och gav det till Tuppen.

- Titta va' ja' hitta', sa han.

Tuppen tog det och läste det tyst för sig själv. Helt plötsligt blev han alldeles vit i ansiktet.

- Va' är de' me're? undrade Dick.

- Läs högt, sa Kajsa.

- D...d...det står så här: Idag 1992...

- Det är ju 1996, inte 1992, sa Dick.

- Käften, Dick, sa Freddy. Fortsätt, Tuppen.

- Idag 1992 den 24 december så är det precis 10 år sedan Björn Andersson blev ihjälskrämd av spöken i sitt slott utanför Stockholm...

- Den femtonde december, det är ju snart, sa Lisa.

- Björn Andersson... Andersson, det namnet känner jag igen, sa Freddy.

- Det är klart, dummer, sa Tuppen, Karin heter ju Andersson i efternamn.

- Då är det alltså det här slottet de talar om.

- Så klart, kan jag fortsätta?

- Jaaa!

- Det står så här: Idag 15 december så kom det ett par män som inte hade någonstans att sova under natten, så de gick in i slottet för att vila, eftersom det var tomt. De vaknade klockan tolv på natten av ett ljud och såg spöken, och då dog också de av skräck. Vi vet ju alla att samma sak hände också 1986 den 15 december. Det är alltså klart att spökena kommer fram vart femte år den 15 december. Jag säger bara det, att gå inte dit 1996 den 15:e!

Med de orden så upplyste en blixt rummet med ett pang.

Del 13
Eddis gäng stod och lyssnade utanför Tuppens rum. Och nu var det dags för plan B. Tuppen och de andra kom inte ut på jättelänge, så Eddi och de andra tröttnade på att stå och vänta. De gick till Eddis rum och klippte i några lakan...

- Nu behöver vi bara vänta till måndag den 15:e, skrattade Sompa.

- Matklockan ringer, sa Elisabeth, kom!

Tuppen och hans gäng kom först när alla andra hade satt sig, de tittade sig omkring hela tiden och såg skrämda ut. Kalle frågade helt oskyldigt om de var rädda för något.

- Nej, det är vi inte, sa Tuppen snabbt, vi... vi är bara lite trötta.

- Jaha, sa Kalle.

När de hade ätit så gick de upp på Eddis rum och pratade.

- Va' konstigt att de inte berättade något för någon, sa David.

- Tur det, sa Eddi, annars skulle lärarna tvinga oss att åka hem allihop.

Del 14
Idag skulle ingenting speciellt göras, så alla barn gick ut i snön och lekte. Det blev förstås ett snökrig mellan Eddis och Tuppens gäng. Alla andra barn valde vilka de ville vara med, och krigade de också. Pelle gick till Tuppen, Simon gick till Eddi, Nina till Tuppen, Sara till Eddi, Daniel till Tuppen, Morgan till Eddi, Camilla till Tuppen, Ester till Eddi, osv. De båda lagen byggde upp varsin lång försvarsmur och började kriga. Lärarna hörde det precis som förra gången, och tittade ut genom fönstret.

- Ja, jag går inte dit i alla fall, sa tant Hannah (det var hon som kom i vägen i förra kriget).

- Jag går, sa Olivia beslutsamt.

-Du kommer inte att ha en chans mot dem, sa Hannah, du kommer in som en snögubbe, precis som jag.

Olivia gick i alla fall ut och fram till barnen. Hon ställde sig i mitten av kriget, och sträckte ut armarna och sa "Sluta" lite halvhögt. Genast så slutade alla upp med att kasta snöbollar, och Hannah fick stå där i fönstret och se snopen ut!

Del 15
- Idag är det dagen när vi ska skrämmas, sa Eddi.

De gick in i Eddis rum och provade kostymerna. Alla hade på sig vita lakan med hål för ögon och mun. Sedan hade alla en ficklampa under kostymen, och en röstförvandlare som gjorde rösten skrovlig.

- Sätt på dig luciakronan nu, Elisabeth, sa Eddi. Och du, Kalle, får sätta på glitter på kroppen och låtsas vara tjej.

- Varför just jag?

- För att du är yngst! sa Eddi. Jag, Sompa och David sätter på oss "dumstrutarna" med självlysande stjärnor, det här blir alla tiders!

Det började närma sig kvällen, och Eddi gick som planerat till Olivia och frågade om de fick vara uppe på vinden och leka hela natten.

- Det är ju Lucia idag, sa han.

- Lucia? sa Olivia. Det var ju i fredags.

- Ja, men tant Hilma är så vidskeplig och vill inte ha det den trettonde. På fredag dessutom.

- Jaha, ja, just det, sa hon. Okay, det får ni väl.

- Bra, sa Eddi och sprang och berättade nyheten för de andra.

- Okay, nu går vi och knackar på allas rum. Utom fiendens!

De gick och knackade på alla dörrar, och sa att de skulle träffas i den största salen på övervåningen och prata. Alla fäljde med, och Eddi berättade för dem vad de skulle göra.

- Okay, allihop. Klockan är elva, kom så går vi och knackar på Tuppens rum.

Det gjorde de. Fettis, Mr Pumba, Barnungen och Lisa var där i rummet också.

- Hej, sa Eddi (alla andra stannade utanför rummet).

- Hej, sa de försiktigt.

- Vill ni komma upp på vinden och leka blindbock hela natten? Olivia sa att vi fick.

- Nej, sa Tuppen snabbt.

- Varför?

- För att...för att...

- För att det finns spöken där, skrek Kajsa.

Tuppen tittade argt på henne. Då började alla barnen som planerat säga:

- Tuppen är rädd för spööken, Tuppen är rädd för spööken...

- Det e' ja' inte alls, ropade han, vi följer med, visst?

- J...j...jo okay då, sa de andra. Kom så går vi upp.

Eddi hade redan gömt gängets kostymer uppe på vinden. Alla barnen lekte blindbock ett tag, men när klockan var två minuter i tolv, så sa Eddi:

- Nu tycker jag att Tuppen, Dick, Lisa, Kajsa och Freddi ska vara de fem blindbockarna.

Alla barnen släckte ljuset, satte ögonbindlar på de fem som skakade av skräck, och snurrade dem. Medan de gjorde det gick Eddi, Kalle, David, Sompa och Elisabeth i skymundan i ett hörn, och satte på sig kostymerna. Allting var svart i rummet, så Tuppens gäng misstänkte ingenting. När de andra barnen hade snurrat blindbockarna, så sprang de som planerat och gömde sig, utan att säga ett knyst. Blindisarna gick runt ett tag, och när alla hörde dem stora klockan i rummet slå tolv gånger, så gick "spökarna" fram och ställde sig framför varsin av blindisarna. Blindisarna fick tag i varsin och gissade vem det var, och i samma stund som de tog av sig bindlarna för att se om de hade gissat rätt, så tände alla "spökarna" sina ficklampor under lakanen och riktade dem upp mot sina ansikten. De andra gömda barnen tog fram sina ficklampor ur fickorna, som Eddi hade sagt att de skulle ta med, och riktade ljuset mot "Luciaspökena". Spökena sa:

-Nuu ska blooodet flyytaaaa!!!!!

Tuppen och de andra i gänget skrek och sprang till ett hörn av rummet, och höll händerna framför ansiktena. Då tände någon av barnen taklampan, och Eddi och hans gäng tog av sig kostymerna och skrattade och skrattade! Tuppen och de andra bara gapade och stirrade.

- Vad tyckte ni om tidningsurklippet från 1992, sa Eddi.

Andra halvan